=) Otroligt fort det går. 46 dagar kvar till det beräknas hända. Men kanske att mamma har rätt i att han kommer tidigare.. ;) Nervös? JA! Som fan! Ju närmre datumet vi kommer desto mer vrider det sig i magen på mig. Bara tanken liksom. JAG ska föda barn. Det går inte helt ihop för mig. Andra föder barn, jag bara längtar. Men trodde väl inte att det skulle bli min tur så snart. Undrar om det kommer hända nåt ganska snart. Känns lite knepigt i magen. Sammandragningar rätt mycket och tryck neråt.. Tror han börjar nå revbenen också. >_<

Jag är glad över att jag får sån bra stöttning genom min graviditet. Även om jag får klara mig på egen hand rätt mkt, så får jag ändå mkt hjälp när det finns. Uppskattning, varma ord, lätt beröring, smek på magen. Sånt som gör att det känns 100 gånger lättare att ta sig igenom graviditeten. För det är inte lätt alla gånger kan jag erkänna. Ibland är det fan så jobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag har väl gått upp runt 12 kg och kroppen värker. Ryggen är inte alls bra och jag orkar inte bära på saker. Jag måste verkligen ha ork om jag ska kunna städa. Eller så får jag ta det i omgångar. Då är det skönt att kunna be om hjälp och verkligen få hjälp. Det är inte fel att behöva det. Man är inte mer än människa.

Detta är något som borde vara självklart om man lever i ett förhållande också. En del fattar trögt och det går helt enkelt inte in i huvudet. Men om man sen också bara finner sig i att det är som det är och ändå klagar och grämer sig över att tillvaron i förhållandet suger till 80%, då får man skylla sig själv. Man har ett eget ansvar också. Ett ansvar i att se till så man själv mår bra. En förbättring ska inte vara kortvarig. Inte om förhållandet ska kunna vara långvarigt. En förändring ska hålla i längden om det ska ses som en förändring. Inget förhållande är till 100% bra. 80% brukar man säga och 20% dåligt. Men absolut inte tvärtom. Varför klaga och gnälla över att nåt är så dåligt och ändå finna sig i det? Varför ens öppna käften om man inte vill ha respons från omvärlden? Ta dig/er i kragen nån gång och kom till insikt med hur ni vill att ert liv ska vara! Försvara inte det dåliga. Uppmuntra det som är bra. Men nöj er inte med att det bara är ibland. När det passar. Ni förtjänar så mkt mer.

Mitt liv har verkligen inte varit en dans på rosor. Jag har också levt i förhållanden som varit kassa, men jag har varit för skraj för att inse det. Dåligt självförtroende gör att man grabbar tag i det man har. 

Men jag har ändå kommit underfund med mina problem och börjat inse att jag inte kan leva som jag har gjort. Jag har iaf börjat ta itu med mina problem.