Hör det inte till att gnälla när man är graivd? Vad är rätt och fel egentligen? En del kvinnor dansar genom sina graviditeter utan nåra som helst bekymmer. Andra får leva helvetets alla kval för att orka med. Sen finns vi som ligger nånstans i mitten. Men ändå. Det är ju invididuellt vad man orkar och inte orkar. Vilka krämpor man kan ignorera och bara le åt och andra som inte går att undvika att grimagera åt. Ibland måste man väl få tycka synd om sig själv?

Jag om nån är en som oroar sig helt i onödan, men det är sån jag är. Det här med att vara gravid och alla tankar på hur verkligheten kommer bli. Det är skitskrämmande! Jag har haft sån barnlängtan i så många år. Och jag har inte ens hunnit fylla 21. Men nu när det är på gång så kan jag inte låta bli att tänka: Är det verkligen rätt? Kommer jag klara av att bli mamma? Kommer jag bli en BRA mamma åt mitt barn? Vad tycker folk om det? Kan jag ta hand om en liten bebis och ge den allt den behöver? Det är så mycket som jag funderar över och så himla mycket som händer just nu. Jag måste flytta till en större lägenhet, förbereda det som behövs till liten, jag måste orka med mig själv och bli bra innan h*n är född. Hur ska jag kunna ta hand om ett annat liv om jag inte ens kan ta hand om mitt eget?

Jag kommer garanterat att bli en sån mamma som inte vill släppa ifrån mig bebisen hur som helst. Pappa är en sak. Det är ju hans barn också och jag har ingen ensam rätt. Men antagligen kommer jag hålla hårt i min skatt för övrigt. Jag kommer känna mig förvirrad över hur allt ska skötas. Inte veta vem jag ska lyssna på. Men kanske ska jag bar ata och lyssna till min egen magkänsla? Följer det inte med en massa instinkter när man blir förälder? Modersinstinkter?

Jag vet att vårt barn kommer få de bästa föräldrarna. Det kommer bli underbart. Hur kan det bli annat när vi väntar den finaste gåvan man kan få?