Magen skriker och benen viker sig snart. Ska käka lite nudlar så lugnar det nog ner sig. Känner en sån tomhet inom mig och hur jag än vänder och vrider på det tycks det inte vilja fyllas. Hur jag än gör så blir det ändå fel. Hur ska man göra för att vara dom man älskar till lags, men samtidigt inte skuffa undan sig själv? Du lille. Hade inte du funnits i min mage, så nära mig, då hade jag inte orkat. Då hade saker och ting lika gärna kunnat kvitta. Då hade jag inte ringt och fått tid hos kuratorn. Inte börjat jobba med mitt eget välmående. Det är så lätt att se till hur andra mår. Jag vill inte såra. Annars har det alltid varit lättare att le och lossas. Men nu går det inte. Det är inte bara jag som mår dåligt av det. Du ska inte behöva fara illa av att din mor inte kan ta vara på sig själv. Men det ska jag nu. Jag ska se till att må bra. Jag ska se till att komma på fötter och bli en mer stabil människa. Jag ska bli en förebild för dig! Och jag ska aldrig nånsin få dig att må dåligt. Du är mitt allt.